Illusions, illusions…

  
   
Jag har levt i villfarelsen att jag är bra på skidor. Att jag, fast jag bara tränat sporadiskt under hösten, är något slags fenomen som bara jag får på mig skidor så flyger jag fram helt effortless, att jag har så god teknik att även om jag kanske inte har flåset bara glider förbi alla andra utan ansträngning. Well, så är det inte. Alls. 

Idag har vi, och resten av Stockholm (jävlar vilket lämmeltåg!), varit på Täby konstsnöspår och jag har åkt mitt livs jobbigaste 15 km. Det som förut var en lätt förmiddagsträning var idag en kamp för varenda meter. Balansen stämde inte, timingen stämde inte – det var inte många rätt. Åtminstone till en början. Stressig, ryckig åkning ackompanjerad av pipande andning eftersom kondisen är obefintlig. If there’s a träningsmässig rock bottom – this is it.

// I’ve been living in the illusion that I’m good at skiing. That I, even though I’ve only had sporadical workouts during the past months, is some kind of phenomenon who, if only equipped with skis, would fly over the tracks effortlessly, that my technique is so good that I in spite of bad stamina would just glide past everyone else without breaking a sweat. Not so. At all. 

Today, we – and the rest of Stockholm (damn, such crowds!), have been skiing at Täby skiing tracks and I’ve done the toughest 15K of my life. What used to be an easy morning workout, was a battle for each inch. My balance was off, my timing was off – not much was on actually. At least in the beginning. It was stressed, non-smooth going, together with heavy breathing. If there’s a rock bottom of being out of shape – this is it. 

Comments

comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *